Ibland känns allt så svårt.
Jag vill vara där, jag vill hjälpa men jag vet inte riktigt hur tyvärr.
Och vill inte riktigt släppa in mig heller.

Vad har hänt med mig? Jag har märkt det vid fler tillfällen, inte bara det här.
Förr så verkade jag veta precis vad man skulle säga och göra. Det kom liksom av sig självt.
Det gör inte det längre. Jag hittar inga ord. Och jag har funderat på varför:

  • Är det för att man har blivit "äldre och mer mogen" och därför har andra värderingar?
  • Är jag inte tillräckligt engagerad?
  • Har jag "ett för bra" liv själv?
  • Eller har jag helt enkelt tappat det?

Svårt är det iallafall…

 

Man önskar att världen vore ett enda lyckligt paradis, men fred på jorden och kärlek över allt. Där inga bekymmer var stora utan hade en oväntad lösning precis bakom hörnet.
Jag önskar, jag drömmer och jag hoppas men i verkligheten så tror jag inte på något utopia. Ledsen att vara så negativ, för det brukar jag inte vara, men vi människor är av någon anledning inte kapabla till att leva i fred, någonstans måste det vara krig, eller bråk, eller misshandel, eller våldtäckt, eller mobbning, eller utfrysning, eller ett krossat hjärta….


Fast jag har ändå hopp, någonstans inom sig måste man försöka hitta kraft och tro, inte tro som i religion men man måste tro på sig själv, sina närmaste och på en ljus framtid – annars går man under.

 

Kanske kom i från ämnet lite här men en tanke föder en annan…

Hur som helst: Jag tycker om dig väldigt mycket och jag hioppas verkligen att saker och ting börjar ljusna snart. Det är verkligen tråkigt det som har hänt. Kämpa på. Jag finns här<3

Annonser