Sitter i filosofiska tankar…
 
Funderar på människans natur, den är rätt skrämmande.
Mycket är skrämmande hos oss människor – hur man kan vara kapabel till att göra vissa saker,
vad är det gentligen som driver oss över kanten?
Miljö, uppfostran, gener, inställning…?
Jag tycker det är skrämmande och jag blir så himla arg. Det liksom ligger där och pyr inom mig,
delat med känslan av ledsamhet och empati.
Känner mig ganska uppgiven idag och många tankar far runt.
Varför lever inte alla lyckliga och uppskattar det de har…
Mamma sa igår att västvärldens samhälle inte har ett anpassat tempo i förhållande till vårt rent genetiska tempo.
Allting är bara stress och press och serverat på silverfat. Vi har förväntingen om en perfekt värld som aldrig kan finnas.
De fattigare länderna växer inte folk upp med den förväntingen.. de inser kanske redan att världen inte behöver vara perfekt,
eller rättare sagt att världen redan är perfekt som den är.
Vi måste bara ta ett steg tillbaka in i naturen och andas in den friska luften.
Vissa kan inte, jag tror de kvävs långsamt då.. kanske är det så fallet är?
 
 
 
 
Jag tänker på dig
Annonser